Alma Ringius
f. Wistrand
1847 -
Alma
Alma flyttade hemifrån 1868 och började arbeta som lärarinna på en herrgård i Bräkne-Hoby i Blekinge. Där träffade hon kantor Carl Ringius. Han var nybliven änkeman med två moderlösa döttrar. De gifte sig inom kort och fick 4 söner varav en dog i späd ålder.
Alma blev änka 1883. Hon flyttade till Kalmar med sina fem barn 1889. Styvdöttrarna var då 19 och 20 år gamla.
I Kalmar arbetade hon som lärarinna och gav även privat musikundervisning.
Alma gav 1908 ut en bok "Från mormors tid", där hon berättar om episoder från hennes mormors ungdom. Berättelserna väver ihop saga med sanning och kan ses som en föregångare till "Svarta Frun" som gavs ut av en yngre släkting 1934.
Sonen Viktor Ringius
Sonen Gustaf Ringius
I Svarta Frun står det om Alma bl.a:
Den yraste och mest oförvägna av döttrarna var den femtonåriga Alma. Alltid var hon full av roliga påhitt och alltid gick hon i teten när det gällde.
En bondgumma sade en gång, ganska träffande, om henne att »Fru Strandelius har en doter, som inte ä fullt så atier som di andra.»
En smula fel på ögonen hade hon också, men det glömdes snart för hennes glada hurtiga sätt. Det kom sig av att hon i barndomen hade fått för vana, att vinda med ögonen, i synnerhet då hon blev ivrig. I början var det ingen som gav vidare akt på det, men så en dag då hon stått ute vid grindarna och sett ett liktåg passera förbi, kom hon inrusande med andan i halsen för att berätta.
»Åh, åh Amma ståde på gatan och såde när liket gåde på gatan, utbrast hon förtjust och vindade värre än vanligt.
De äldre syskonen tyckte nu att hon såg förskräckligt rolig ut och så togo de sig för att titt och tätt fråga henne:
»Kan Amma go vint?»
Jodå, det kunde »Amma» och så vindade hon av alla krafter och syskonen skrattade.
Småningom blev vindandet en outrotlig vana och till sist gick det därhän att »Amma», om hon ville eller inte, blev tvungen att »go vint» i hela sin återstående livstid.