Ekenäs

Dödsboet försökte fortsätta verksamheterna, kanske med hjälp av Nils' affärsvänner. Men rörelsen bar sig inte utan 1882 så såldes allt till en av dödsbodelägarna, svärsonen Gustaf Dahlgren. Han körde vidare i samma stil som svärfadern.

Men när järnvägen 1899 drogs långt från samhället försvann grunden för pensionats- och handelsverksamheten. Ångbåtarna slutade att gå och affärerna gick ännu sämre.

Dahlgren försökte upprätthålla skenet, men tvingades låna alltmer. Han började då också förfalska växlar, men hela bubblan sprack 1904. Dahlgren hade då försnillat ca 150.000:- jämfört med de 6.500:- som verksamheten värderades till när han tog över 20 år tidigare.

Dahlgren dömdes till 3½ års straffarbete. Alla tillgångar såldes och alla Wistrands barn lämnade Ekenäs. Det stora huset blev senare barnkoloni och andra hus i samhället övergick till att bli sommarställen.

Brunnssamhället norr om Ekenäs fick ett snabbt slut när ägarinnan, den tyska doktorinnan Dora Lichfett, lät riva samtliga byggnaderna i slutet 1930-talet och sålde virket som ved i Stockholm. Kvar idag finns endast brunnshuset med själva vattenkällan.

När Nils Wistrand dog 1875 fanns ingen utsedd att fortsätta verksamheterna i Ekenäs. Dödsboet försökte sälja mark, byggnader och rättigheter.

Men det verkar inte som någon var intresserad.