Wäxiö på 1700-talet

Wäxiö stad var under 1700-talet ett ganska litet samhälle. År 1770 fanns det 1366 invånare. Av dessa anges i mantalslängden att det fanns 812 personer "som kronoavgifter kunna och böra betala". Dessa personer var "män 285, hustrur 221, söner och drängar 111 samt döttrar och pigor 195". År 1810 hade folkmängden sjunkit till 1228.

Wäxiö stift omfattade fram till 1915 bara västra delen av Småland och var alltså ett förhållandevis litet stift. Men Wäxjö var centralort för närbelägna socknar som t.ex. Algutsboda. Den högre utbildningen skedde i Wäxiö.

Under 1600- och 1700-talet invandrade många från den omgivande landsbygden, Jon Modig var en av dessa. Men 100 år senare verkade flyttningen gå i andra riktningen, kanske på grund av de farsoter som då drabbade staden.

Liksom i andra svenska städer hade staden en mycket dålig hygien som bidrog till den höga dödligheten. Många kvinnor dog i barnsäng. Under senare delen av 1700-talet inträffade dessutom många fall av difteri och smittkoppor.

Handels- och hantverksyrkena, särskilt garveri- och bleckslagaryrket, utövades av många personer i 1700-talets Wäxiö. Utövarna var allmänt aktade och i allmänna angelägenheter betrodda män. En stor del av borgarna ägnade sig åt jordbruk vid sidan om sin handels- och hantverkssyssla. Äktenskap ingicks oftast korsvis mellan familjerna i staden och närliggande landsbygd. De flesta borgarna var därför släkt med varandra.

År 1667 utgjordes magistraten o. rådsturätten av borgmästaren Pehr Skattlööf och sex borgare-rådmän. Årslön för borgmästaren 100 daler, för var och en av rådmännen 25 daler.

År 1707 fick staden ta hand om 290 "sachsiska och moskovitiska fångar, som voro i staden inkvarterade och där njöto underhåll".

Som normalt för denna typ av städer så härjades Wäxiö av omfattande bränder ungefär vart 50:e år, Många arkiv har gått förlorade. I protokoll från 1799 heter det att
"genom en den 29 sistl. mars utbruten vådeld har östra delen av staden, som var mest och vackrast bebyggd, avbränts, varigenom 75 tomter blivit öde o. 657 människor husville".

Om siffrorna stämmer så blev alltså ungefär hälften av stadens invånare hemlösa.

Sven Allguréns fru Rebecka, född Sjöbeck, hade förfäder som i generationer hade bott i Växjö. De hade aktade yrken och var betrodda borgare. Hennes bröder var läkare, rådmän, företagare etc. Sven Allgurén gifte alltså in sig i de fina kretsarna i Växjö.

Forts. Wäxiö på 1800-talet.