Victor Wistrand

Så kom i april den stora sorgen (1865). Sedan början af mars hade vi ej haft brev från Victor. De voro då i Vestindien. Om att Victor blifvit sjuk därnere visste vi således ingenting. Hans bref hade varit glada och hoppfulla. Öfverallt i alla hamnar där fregatten ankrat hade de svenska officerarna blifvit ytterst väl mottagna och firade. Victor särskilt för sin sång. De svenska folkvisor och engelska sjömanssånger han brukade sjunga, slog mycket an på de amerikanska unga damerna.

I mars hade vi bref från Victor skrifvet från Havanna. Allt var gott och väl ombord, men man led ju ganska mycket av värmen, som redan då tidigt på våren var ganska tryckande. Alla längtade att få gå tillbaka till svalare luftstreck. New York skulle anlöpas på hemvägen. Kort efter att detta bref skrevs hade Victor insjuknat efter vad vi efteråt fick veta. Han hade blifvit bättre och tillbringat en kväll i gunrummet tillsammans med kamraterna, men troligen förkylt sig, ty han sjuknade igen och blef liggande. Sedan utvecklade sjukdomen sig till reumatisk feber. Då fregatten anlände till New York var det för sent att flytta min bror i land. De nästa dagarna var medvetandet borta, han låg i full feberyrsel.

Vi voro helt och hållet oförberedda på denna sorgliga nyhet. Mamma tog det mycket hårt. Hon föll ur den ena svimningen i den andra. Pappa var mycket gripen, men behärskad. Vi som voro unga tog det häftigt och oresonligt som man oftast gör i ungdomen.

Victor började helt ung på sjön - det året Thilda gifte sig var Victor på långtur till Sydamerika. Ett år stannade han hemma och tog skepparexamen. Sedan seglade han ett par år som styrman.

Min bror var också en gärna sedd gäst hos syster och svåger, då han någon gång var hemma mellan sina långa sjöfärder. En sommar var han i Borgholm en längre tid. Där fanns glad ungdom - och vackra flickor! Borgholm blef för Victor ett eldorado.

Jag tror att just den tiden Victor hade planer att öfverge kofferdifarten
(= handelssjöfart) och söka sig in i flottan. Att pappa länge satt sig emot dessa Victors funderingar kan man nog förstå. Sjelf hade min far haft framgång på sin bana till sjöss. Victor hade tagit en vacker examen i navigation. Var mycket omtyckt af de skeppare han seglade med. Det skulle kosta pengar att slå in på officersbanan och säkert gå flera år innan det blef utsikt att få någonting. Först ett år i Carlskrona, sedan ett vid Karlberg.

Sommaren 1861 var Victor ute med Kungl. Maj:ts Skepp "Stockholm" till Frankrike, England och Norge. Både Kungen och Prins Oscar voro med nästan hela tiden. Prins Oscar talade ofta med Victor å tjänstens vägnar, och alltid fick Victor vara med i prinsens båt när de skulle i land.