Familjen Wistrand

Mina hågkomster från de första barndomsåren i staden äro ganska dunkla. Jag var något över 7 år då vi flyttade från Kalmar. De två. äldsta syskonen stannade kvar i Kalmar för att fortsätta skolan. Thilda var äldst, 13 år, Victor två år yngre. Emellan dessa två och mig hade varit en gosse och en flicka. Båda hade dött i späd ålder. Sedan fanns det efter mig ännu två flickor, Minna och Alma samt en några månader gammal gosse som hette Carl Henrik

Jag hade gått i en slags småbarnsskola som en gammal gumma. Lärt läsa efter den tidens ABC-bok samt något skrivning och handarbete. Av vår flyttning ut till landet minns jag att vi åkte i en stor täckvagn. Den lille Carl Henrik satt i sin Ammas knä. Mamma var klen till hälsan och kunde ej själv amma barnet. Den lille gossen dog när han var 8 månader av slag, troligen tandslag. Pappa var mycket fäst vid den lilla gossen och sörjde honom.

Åtta år därefter kom ännu en gosse som fick heta Bror Carl Gustaf. Som han var den tolfte i syskonraden blev han som barn kallad Carl den 12. Men i övrigt var han ej mycket lik sin store namne.

Mina första Fredrikslundsminnen kan sammanfattas sålunda. Jag och de yngre syskonen fick några år gå i skola hos våra mostrar som bodde på Ekenäs. Allt som vi växte upp och kunde börja göra lite nytta fingo vi deltaga i hushållet och även hjälpa till såväl i trädgården som ute på ängarna om sommartiden. Mamma hade ett stort hushåll att sköta, helt olika mot vad det varit i staden. Småbarn ständigt uppe i barnkammaren.

Thilda var nog den som stod sig bäst hos sin far. Viktor var Mammas älsklingsbarn och han älskades också av sina syskon. Vår mor, ja hon var nog helt annorlunda än sin barske make. Eftergiven och foglig som maka, kärleksfull och överseende mot barnen. Om Mamma hade varit av samma hårda virke som Pappa, hade vår barndom ej varit så sorglös och lycklig som den alltid var.

Det blev mycket arbete och omtanke för vår goda mor med det stora lanthushållet. Barnen kom alltjämt. På Fredrikslund föddes fyra flickor och en gosse. En av flickorna Nanny Viktoria dog tidigt. Efter henne kom ännu en Nanny, Hon lever ännu, har i år fyllt sina 74 år. Vi hade många tjänare, minst två drängar vintertiden, två pigor utom barnpigan för småsyskonen. Sommartiden hade vi ofta lagfolk då det var som brådast. Och alla skulle ha sin mat i köket. Det var vanligt vid den tiden. Om vintrarna tröskades det på logen från klockan 4 på morgonen.

Då äldsta syster slutat sin skolgång i staden kom hon hem. Där hade hon konfirmerats och var på sitt 16:de år. Ingenting hade sparats för Thildas uppfostran. Begåvad var hon också. Särdeles i musikaliskt avseende. Också hade Thilda fått utmärkt undervisning i pianospel. Hennes vackra sångröst hade blivit övad och utbildad av skicklig lärare. I den förnämsta flickskolan hade Thilda gått och även till sist i dansskolan.

På Ekenäs hade mostrarna, ej långt efter vår flyttning till landet, inrättat en skola för minderåriga barn till skeppare och fiskare på platsen. Moster Christina var änka, hade två små flickor och för övrigt hänvisad till sina händers arbete för uppehället. Hon var särdeles skicklig i vävnad och sömnad. Moster Fina hade gott huvud och lust för lärarinnekallet. Hos dem gick Minna och jag i skola några år. Huvudsakligen var det katekesen som vi undervisades i. Varje höst var läsmöte i vår rote och inte ville vi vara bland de sämsta då prästen förhörde oss i vår kristendom. Lite handarbete och övriga skolämnen förekom också. Den tiden fordrade i allmänhet ej så mycken skolkunskap åt flickor. Att bli duktig i allehanda husliga sysslor var det förnämsta.

Thildas håg låg inte åt det husliga arbetet. Musik och sång och fina handarbeten var hennes intressen. Knappast mer än 16 år blev Thilda förlovad med v. pastorn i Voxtorp. Hösten 1855 hade Ljungqvist och Thilda firat sitt bröllop. Det var en ung fru, ännu icke fyllda 19 år. Hennes man var nog 10 år äldre tror jag. På sensommaren det året kom ännu en liten syster, Frida Viktoria.

Fram på sommaren var jag själv en tid i Borgholm. Nanny fick vara hos Thilda det året och gå i en flickskola. Minna fick en friare. en ung bondson – släkt med de förnämsta bondfamiljerna. Det var nästan så långt gånget att de skulle sätta på ringarna så kom det en fnurra på tråden. Minna ångrade sig och hade en del kanske ej så obefogade anmärkningar mot Carl Niklasson varför det ej blev någon förlovning av. En tid därefter skaffade hon sig plats som lärarinna för två småflickor i prästfamilj i Torsås. Där stannade Minna några år och följde med till Öland 1868 då pastor Kjellberg blev kyrkoherde i Segerstad.

Ett år gick, på alla sätt voro vi rätt nöjda med tillvaron. Pappa hade börjat bygga på Ekenäs och där var vi flera dagar i sänder. Hur mycket tid och pengar Pappa uppoffrat på sitt bygge under årets lopp, så fattades ännu mycket i att inredningen inomhus var färdig. Endast några rum i stora våningen samt kök och vardagsrum i källaren var färdigt. Men till en början kunde vi nöja oss därmed. Minna var ej hemma längre. Alma ville gärna också ut och försöka sig som lärarinna, för vilket kall hon hade många förutsättningar. Men hon var endast 18 år, och mamma tyckte att Alma kunde stanna hemmet lite längre.

Jag hade alls ingen lust att bli lärarinna och traggla med dumma ungar. helst som de skulle lära sig spela piano. Och hemma behövdes alltid en fullvuxen dotter tyckte jag. Om några år blev Nanny stor, ännu var hon förstås endast 12 år, visade håg för husliga sysslor och för övrigt lovade Nanny att bli en vacker flicka, vida utöver vad de äldre systrarna kunde skryta med i utseende. Frida och Carl fick komma i skolor i Kalmar och hade där ett gott hem hos moster Fina.

Vi hade nog redan hunnit in i november hösten -65 , då Alma och jag kom ner till Ekenäs ett par veckor i förväg före familjen. Man kunde ju tycka att vi skulle finna det ensamt i ett stort blott halvfärdigt hus, två ensamma flickor. Men runt omkring på Ekenäs bodde folk. Fiskare, sjöfolk, lantbrukare och moster Christina Molund med sina två flickor samt mormor bodde på ett litet ställe uppåt vägen, Gröna Lund kallades stället. Pappa hade för flera år sedan köpt det lilla stället åt sina svägerskor, och det låg ganska täckt i själva skogsbrynet. Som barn hade vi många lyckliga dagar hos mostrar och kusiner där.

Sedan sommaren 1868 fick Ekman förordnande att sköta länsmanstjänsten i Hagby distrikt och han hyrde in sig hos Jonssons i Egellösa. Ett år bodde han där. Sommaren -69 flyttade han till oss på Ekenäs. Han hade gott hopp om tjänsten och så beslöto vi med föräldrarnas tillstånd att gifta oss. Pappa hade låtit inreda ännu ett kök i källarvåningen – med en liten trappa dit ner från rummet ovanför. Vi bodde därför på Ekenäs till hösten 1872. Under tiden utförde min man grundliga reparationer i Hagby.

Dessa år hade mycket sommargäster bott på Ekenäs. Hos oss var rummen på tredje våningen upptagna alla somrar. Minna var borta. Alma tog nu också Gud i hågen och skaffade sig plats på en herrgård i Hoby i Blekinge. Minna var där i närheten så nu blev det Nanny som var äldsta dotter hemma sedan jag gift mig.