Byggmästaren Anders Pettersson

Anders tog över Skattegården i Värsås då fadern dog 1840. Gården var så stor att han med hjälp av drängar kunde hålla den igång och samtidigt ta uppdrag som byggmästare. Hans första uppdrag var Tiveds kyrka 1847 där han imponerade på uppdragsgivaren genom ett mycket snabbt och billigt arbete. Detta lade grunden för fortsättningen med Svenstorps och Trästena kyrkor.

Han fick sedan tillsammans med sin bror Petter uppdraget att bygga en ny kyrka i sin hemförsamling Värsås. Denna stod klar 1857 och då hade bröderna engagerat en stor del av bygdens befolkning och lockat framför allt sina kusinbarn Per August och Lars Emanuel att också bli byggmästare.

Efter Värsås kyrka fick Anders många fler uppdrag. Han byggde Häggum 1864, Kvänum 1867, Malma 1868, Färgelanda 1870, Vinköl 1872, Öttum 1872, Fyrunga 1874, N. Vånga 1876, Nykyrka 1887 och dessutom kyrkorna i Nissafors, Rogberga, Snarstorp, Värnamo, Västra Ryd och Sofiakyrkan i Jönköping. Han byggde också profana byggnader som Elementarläroverket i Skövde och Mössebergs stora badhus samt gjorde en ombyggnad av Rådhuset i Skövde.

1873 flyttade han med familjen till gården Sund i Järsnäs ca 2 mil öster om Huskvarna. Där byggde han på sin egendom ett ståtligt missionshus med härlig utsikt över sjön Lilla Nätaren. Tomtplatsen skänkte han till församlingen.

Men under de senare åren började det gå sämre för den nitiske byggmästaren – predikanten. Hans ekonomi blev sämre och hans hälsa började vackla. Efter några år i Sund dog hustrun plötsligt och han tappade entusiasmen. Han skiftade kvarlåtenskapen mellan barnen och flyttade till Mösseberg i Falköping. Där hittade han en rik änka, Sofia Tomasson, och de gifte sig 1881 och flyttade till Falköping-Ranten. Men han var oförsiktig med borgensförbindelser och kom snart i nya ekonomiska trångmål.

Efter några uppdrag, som gick med förlust ville han inte längre åta sig några större byggnadsarbeten. Han och den nya hustrun hyrde en bostad nära Sund. Där åtog han sig några mindre kyrkobyggnadsarbeten. Efter en predikoresa insjuknade han och avled 1889.

Kvar står merparten av de ca 40 kyrkor och andra byggnadsverk, som minner om denne verksamme och märklige man.

I början av karriären gifte Anders sig med Greta Engström. De fick 4 söner och 2 döttrar men ingen fortsatte i sin fars fotspår som byggmästare.

Hustrun kom från en förmögen bondfamilj. Hon hade tidigare blivit omvänd och var djupt religiös. Byggmästare Pettersson förargades ibland över hustruns gudsfruktan och hennes böner till Gud. Det hände att han med häftig brutalitet påkallade "underjordens andemakter" till stor förskräckelse för den fromma hustrun. Men så småningom blev även han påverkad av de frireligiösa väckelser, som spreds i bygden. Han blev efter detta en nitisk predikant som gav ett starkt inflytande på åhörarna trots vissa brister i predikningarnas form och textutredning.

När en kyrkobyggnad blivit klar, var byggmästaren den förste, som invigde den. På den utsatta "invigningsdagen" samlades människor till den nya kyrkan. "Då predikade han väldeligen", säger en minnestecknare, "och uppsände till himmelens Gud med brinnande iver Salomos tempelinvigningsbön". På åtskilliga ställen protesterade prästerna mot denna i deras tycke självtagna och egenmäktiga invigningsfest, men byggmästaren svarade då: "Jag råder över kyrkan, tills den blivit kontraktsmässigt avsynad och godkänd."

Anders lär ha haft gåvan att vara arbetsledare och kunna entusiasmera sina arbetare. Han såg vad var och en dög till och gav honom rätt uppgift. Trots att han var liten till växten och verkade klen, var han stark. Han högg själv i när det behövdes. Denna styrka och snabbheten i arbetet ingav stor respekt. Som arbetsledare tålde han inte motsägelser eller lättja. Om någon inte lydde order, slog blixten ned i form av en ljungande örfil. Han vakade över arbetarnas uppförande och om han fick se någon med en brännvinsbutelj, så tog han den och slog i en sten. Han gick omkring på ställningarna och pekade ut stenar, som låg på marken och talade om hur de skulle läggas. Arbetsdagen började och slutade med bön.