Svarta Frun

Det led framemot jultiden år 1842. I kaptensgården vid Spikgatan var man i full färd med julstöket, fast det bara var i början av december, men då var det också mycket arbete som skulle utföras. Man skulle brygga julöl och stöpa ljus, baka både bröd och kakor av alla slag, feja och skura och tusen andra saker, samt sist av allt, putsa kopparn, så att den var skinande blank när helgen kom.

Fru Britta ville också att allt skulle vara färdigt tills hennes make kom hem, han hade gått sista resan för året till Stockholm och nu väntades han tillbaka dagarna före jul, för att lägga upp för vintern.

Arbetet gick med liv och lust, överallt såg man Malous glada ansikte skymta, eller också hörde man henne sjunga, där hon stod vid bakbordet eller sysslade med ljusgalgarna. Fina kunde inte trots brådskan, avhålla sig ifrån att spela Ida ett och annat oskyldigt spratt och farmor kom och gick som vanligt, och myste och log åt de unga. Gustava syntes mera sällan till, hon var sedan ett par år gift med en sjökapten, Nils Wistrand, och hade nu sitt eget hem att sköta.

Hösten hade varit lång och ruskig det året, men så i slutet av november smällde det plötsligt till och blev kallt. Det blev en ihållande, bitande kyla, vikar och sund fröso till och det började se bekymmersamt ut hur kapten Carlström skulle taga sig hem.

Fru Britta började se orolig ut, dag gick efter dag, ingenting hörde hon från sin make och alltjämt lika bistert och kallt. Äntligen kom där så ett brev från honom och det innehöll just vad fru Britta fruktat för. Det förmälde nämligen, att fartyget blivit infruset i Stockholm. Men de skulle inte vara ledsna, skrev han, han skulle resa med postdiligens och gästgivarskjuts, så han skulle nog vara hos dem till Jul i alla fall.

Nu blev det för dem alla ett nytt bekymmer. Att färdas femtio mil efter landsvägarna i denna fruktansvärda köld, var sannerligen inget lekverk. Fru Brittas oro steg för varje dag och hon började få onda aningar. Hon försökte så mycket som möjligt att dölja sin oro för flickorna och ofta gick hon upp i övervåningen, då de voro sysselsatta med sitt arbete. Där gick hon från det ena fönstret till det andra, ur rum i rum, med ett förstenat uttryck i sitt ansikte och stirrade med tårlösa ögon ut över de frusna snövidderna mot norr, därifrån Jonas skulle komma.

En dag kom gamlafrun upp till henne. Åh mamma, sade Britta, detta är tusen gånger värre än att ha honom på sjön.

Lugna dig barn, sade gamlafrun stilla, och drog Britta bort ifrån fönstret, sörj inte i förtid. Du får lämna honom i Guds hand, det har jag gjort. Vi kan ingenting, annat göra.

Äntligen kom den dag då Britta med säkerhet räknat på att hennes make skulle kunna vara hemma, Rastlöst gick hon av och an, men ingen hördes av. Hennes oro steg allt mer och fram på dagen fick hon sina värsta farhågor bekräftade. Där kom ett brev med underrättelse att kaptenen låg på ett sjukhus i Jönköping. Han hade fått båda benen förfrusna på resan.

Det blev en dyster Jul för dem. Det hårda slaget hade visserligen i förstone böjt, men ingalunda krossat fru Britta. Hon ordnade och styrde som vanligt, med julgåvor till de fattiga och i hemmet tändes julljusen och julklapparna delades ut, men julstämningen var borta.

De voro samlade hela familjen, farmor och fastrarna, Gustava och hennes man, samt Malous fästman, kapten Jacop Molund. Var och en sökte väl behärska sig så långt det var möjligt, för att icke göra det svårare för varandra, men då gamla farmor satte sig vid pianot och med sin klingande röst tog upp julpsalmen, då brast behärskningen för fru Britta. Hon satt där nedböjd i en länstol med händerna för ansiktet och grät.

Men det var förunderligt, allt eftersom de unga rösterna började blandas med den gamlas, var det som om de heliga orden gjutit nytt hopp och nytt mod i hennes hjärta och innan psalmen var slut, sjöng även hon med.

Med lugn och behärskning inväntade nu fru Britta vidare underrättelser och strax efter jul kommo de. Det var ett kort meddelande, att kapten Carlström stilla avlidit på juldagen. Det hade blivit kallbrand i båda benen och hans liv hade icke stått att rädda. Hans stoft fördes hem till Kalmar och begravdes på gamla kyrkogården.