Allgurén var den ende af lektorerna på den tiden, som uppträdde som predikant i Wexiö domkyrka, skakande tempelhvalfven och pelarne med sin gälla, fina och gnällande röst. Om innehållet af predikningarne kunde vi föga döma. Men mycket hade han att säga om enkor och faderlösa, om ”tårar som lades i Herrans lägel”, om krig och örlig, hunger och dyr tid, hvarigenom uppstod bland kärringepersonalen ett lipande och pipande värre än sjelfva predikantens. Han nyttjade aldrig koncept. Man kunde höra af hans föredrag att predikan var improviserad.
Vid ifrågavarande tillfälle, sedan förste opponens, d.v. gymnas.adj. Ezander hade gjort sitt, för att täppa munnen till på den der landtadjunkten, som med sin färdighet att tala latin syntes vilja fördunkla hela den lärda Cohorten, uppsteg Allgurén, och stående, som han alltid var van, framförde sitt 1:sta argument, hvilket, indeladt i 8 à 10 divisioner och lika många subdivisioner, varade en god half-timma, oaktadt Allgurén liksom öste latin ur sig.
När han slutat och för att underlätta minnet hos praeses, började att vilja gifva honom en kort öfversigt af hvad han framfört, uppsteg Gerdén från sin stol i kathedern och förklarade att det tillämnade upprepandet var alldeles öfverflödigt. Han hade hört nog. - Punkt för punkt afgaf nu Gerdén, stående nästan på öfversta trappan af kathedern och ansigte mot ansigte med Allgurén, en fullständig öfversigt af hela det långa argumentet. När detta, till hela auditorii belåtenhet, var gjordt, gaf han opponens sådant svar på tal, att denne både bleknade och rodnade, ty han skonade inte ens Allguréns kända och äfven vid detta tillfälle framlysta irrlärighet, den han "till och med icke blygdes att vilja påtvinga sina lärjungar vid härvarande gymnasium."
Allgurén talade en lätt och flytande latin, kanske ej så Ciceroniansk som Collins, men med mera färdighet än han. På oppositionsbänken var han derföre en förfärlig buse för dem, mot hvilka han uppträdde inimico animo. Referenten hörde höstterminen 1808 en disputationsakt, som var en af de märkvärdigaste på den tiden, näst den år 1805 då Collin och Allgurén uppträdde mot hvarandra såsom begge sökande till den efter Agrell lediga 2:dra Theologiska Lectionen. Den för pastoral-examen speciminerande var Pet. Gerdén, Philos. Mag. och Pastorsadjunkt i Åsheda; en man, om hvilken jag hörde den lärde professor S. Heurlin några år derefter yttra dessa orden: "När min adjunkt, magister Gerdén, reste till Wexiö, för att specimera för pastoral-examen, var han så väl utrustad, att hans Specimen praesidir kunnat gälla för hvilken Theologisk profession som helst."
Bidrag till Wexiö stifts ännu otryckta herdaminne
(Ur en gammal samlares papper för Smålandsposten)
IV. Sven Allgurén
Allgurén, Sven – ”Chirk parvum”, som han vanligen benämndes – föreläste som 2:dre Theologus Hebreiska och N. Testamentets Exegetik. På 1 termin hunno vi det första kapitlet af Genesis, ty tiden upptogs till det mesta af att explicifiera Arosenii Grammatica, hvilket i så fall var väl, som vi förut läst den, utan att synnerligen förstå hvad vi läst.
A-n var på den tiden ingenting mindre än ortodox. Han ville derför gerna explicera bort de flesta af Kristi underverk. Så var förklaringen på Thabor endast en dröm af lärjungarne. Lasarus och Jairi dotter voro blott skendöda. Djeflarnas inryckande i svinahjorden förklarades sålunda, att svinen, som gingo i en ollonskog, hade blivit deraf yra och besatta, hvilket än i dag är förhållandet hos sådana kreatur, som utsläppas i dylika skogar – o.s.v –
Allg. gaf gerna lof. När derför Translaten, efter den tidens sätt, tillsade: ”Nu slår klockan Herr Informator!” frågade Allg., om gymnasisterna begärt lof. Svarandes härtill: ja! så beviljades begäran med synbar förnöjelse; men svarades: nej! så bad han Translaten helsa herrarna, att han var upptagen af andra göromål och gaf således lof. Detta fick opåtaldt passera.
Allgurén gaf även privata lektioner. Och med dessa tillgick på följande sätt: I början av vårterminen 1808 tillfrågade han, efter slutad lektion, ”öfringarna”, om de vilja begagna hans privata undervisning i hebreiska 2:ne timmar i veckan på onsdagar och fredagar. Då härtill svarades allmänt ja! uppgaf han att villkoret, neml. 2 Rdr rgs för terminen , hvilka penningar skulle erläggas vid den första inställelsen. Så skedde, och den timman lästes. Den derpå följande var han borta. Den 3:dje var han opasslig; den 4:de hade han främmande. När vi på detta sätt sprungit 5 à 6 gånger förgäfves, upphörde besöken och Allg. lät dervid förblifva. Men penningarne betalte han icke åter, till vår stora förtrytelse.
Allgurén erhöll tidigt Allgutsboda pastorat. Förut hade han sökt flere, men gick miste den ena gången om förslaget, den andra om lägenheten. När han deröfver beklagade sig för d.v. Ephorus, svarade denne: ”Så sök då Sacellani, Herr Lector!” ”Nej, Ers Högvördighet” – svarade Allgurén skarpt – ”dertill har jag läst för mycket.
När han så hade tilltvålat opponens, och denne i vredesmod ville afbryta och söka öfverrösta praeses, vände denne sig till Actus moderator med begäran om befallning till opponens att tiga, tills han (Gerdén) fått tala till punkt. - När han så, lika länge som Allgurén hade talat, tog han upp sitt fickur och tillade, med en dragning på munnen: "Si så! nu är det din tur att tala och min att tiga - pergas velim!"
Retad af denna näsvishet - om man så vill kalla den - af en underordnad mot dess förman, uppbjöd nu Allgurén hela sin förmåga, för att "knäcka praeses"; men försöket strandade mot dennes oåtkomlighet, - och Ephorus afbröt slutligen den till häftighet och till 2 timmar utsträckta disputen med de orden "Tempus est" etc. -
När biskop Mörner efter aktens slut tackade Gerdén för ett "hedrande specimen" och lyckönskade honom till vunnen seger, tillade han, vänd mot Allgurén "Men hvad tänkte Herr Lectorn på, som så, inimico animo, uppträdde mot Gerdén, som ju varit Lectorns gamle kamrat?" - "Jag försäkrar, herr Baron och Biskop", svarade Allgurén, "att jag icke hyste någon fiendtligt sinne mot vår lärde praeses. Jag har vid denna dispusationsakt endast velat visa, att Gerdén är lärdare än någon af oss och att således hade förtjent annat öde, än att nu gå adjunkt på landet."
Svaret var dräpande och så mycket förträffligare, som man vet att samme Gerdén 3 år förut hade sökt notariesysslan i Wexiö, men biskopen hade utnämt en annan. Gerdén i allt vida underlägsen (nemligen M. E. Forssander - se Wexiö Stiftstidning n:o 12 år 1805).
Och - denne Gerdén, med erkända professorskunskaper, dog likväl som komminister vid ett af stiftets sämre sacellanier (Nye), ogift, sedan hans medtäflare till notariatet redan var utnämnd pastor vid ett af de största pasoraten (nemligen Hvittaryd)! Refer. (Prosten Theod. Chrysander) var den tiden pastorsadjunkt i Skirö och förestod derjemte, under Gerdéns sjukdom, den lilla komministraturen. Gerdén dog 1813 i slutet af Dec. af en långsamt tärande lungsot. Det roade honom ofta, äfven under sin sjukdom, att omtala denna seger... den enda han vann här i tiden. - - Deraf kommer det ock att Ref. har så noga reda på den.
Allgurén blef kyrkoherde i Allgutsboda 1809.