Eduard Allgurén

"THE NYASSA COMPANY"

- Resor i östra Afrika 1893 - 94.

Jag har just återvändt till Europa från en färd genom östra Afrika. En kort uppsats om denna resa torde ej sakna intresse för en del af mina landsmän, helst som det land jag genomrest är utan tvifvel for Europeer det minst bekanta på hela Afrikas ostkust.

Först vill jag då yttra mig om orsaken till denna min färd. Efter en öfvererskommelse med Portugal, bildades i Mars månad 1893 ett bolag i London, med ett Kapital af en million Pund Sterling att på förmånliga viIkor öfvertaga en större landsträcka benämnd Cabo Delgado, utgjörande norra delen af Provinsen Mozambique, under Portugals domain. Engelsmännens ändamål var kolonisation, utveckling av landets produkter samt byggandet af en jernväg från kusten till Nyassa-sjön, en sträcka af omkr. 750 kilometres. Jernvägen är egentligen hvad Engelsmännen behöfver för att komma åt sina besittningar i Central Afrika, hittills blott tillgängliga med tillhjelp af Zambesi-floden, hvilken en stor del af året är osegelbar.

Jag fick då det förtroendefulla uppdraget att resa ut till Östra Afrika företaga åtskilliga resor och rekonosanser samt insända full rapport om landets sanna förhållanden. En kår av ingeniörer, assistenter, samt en geolog engagerades i hast i London, och innom få dagar hade jag all utrustning färdig, sådan som min erfarenhet lärt mig, behöfdes för en resa genom ett vildt och fullkomligt ociviliseradt land. Instrument, tält med alla tillbehör, redskapen, proviant, vapen m.m. ingenting uteglömdes, som jag kunde tänka mig vara till nytta.

Afresan skedde från London i maj förlidet år öfver Harvlich, och med en af de lyxfulla kanalbåtarne från Harwich till Amsterdam, der vi gick ombord på Tysk-Afrikanska Postångaren "Bundesrath". Snart voro vi på väg nedåt engelska kanalen. Lissabon och Neapel anlöptes. I Lissabon uppvaktade jag Portugals utrikesminister, som öfvelemnade mig ett introduktionsbref till Guvernören i Mozambique samt särskilda instruktioner till Vice Guvernören öfver Cabo Delgado att bistå mig på allt möjligt sätt. I Neapel dröjde ångaren en hel dag, som gaf mig tillfälle att bese denna vackra stad. Museum Herkulaneum och Pompeij ruiner besöktes, allt intressant, men för välbekant att här repiteras.

Snart voro vi i Port Said, inloppet till Suez Kanelen. Port Said som sprungit upp sedan Suez Kanalen öppnades har nu 30.000 innevånare och är en egen stad i sitt slag. Nästan alla hus äro antingen butiker eller restauranter. Ett mycket stort och beqvämt Hotell gifves äfven. Här gifves köpmän med varor från. alla delar af östern, Indien, Kina, Japan, Australien, Afrika m.m. och jag känner ingen plats på jorden med så stor rikedom på egendomliga saker och kuriositeter. Ångbåts och passageraretraffik här är enorm. En föreställning kan gjöras deraf att en million trehundra tusen ton kol intages här af genomlöpande ångare årligen. Färden genom kanalen upptager nu oftast blott 15 timmar. Från Port Said afgår nu tre gånger i veckan beqväma passagerare båtar till Jaffa, hvarifrån färden på jernväg till Jerusalem fullbordas på 3 timmar. Port Said till Jaffa 13 à 14 timmar.

På färden genom Röda hafvet ser man Sinai Berg. Vissa tider på året i augusti är hettan på detta haf nästan outhärdlig, uppgående till bortåt 40 grader Celsius under de dubbla soltälten på däck. Stränderna vid Röda hafvet äro kala, och de många öar man möter mot södra delen äro alla helt och hållet obevuxna. En regnlös del av werlden är detta . Öarne i synnerhet ha en röd färg samt se förtorkade och oinbjudande ut. Resan från Suez till Aden upptager 4 dagar. I Aden intaga ångarne kol blott på hemfärden. Här öfversvämmas ångarens däck med judar och araber, som handla med strutsfjädrar, strutsägg, mattor samt broderade tyger från Afghanistan m.m. Aden är en stad der man går i land en gång men ej mera. Uppehållen af England är staden högst ren, till stor del välbyggd, och under god organisation, men hettan är odräglig alla årstider och här är föga eller intet värdt att beses.

Hittills hade vår resa fortgått under det härrligaste väder och förmånlig vind hela vägen från Amsterdam. Trettio timmar efter man lemnadt Aden hinner man Afrikas mest ostliga udde, Cap Guardafoi. Här mötte vi sydwestmonsunen motvind för oss, blåsande half storm. Tvenne dagar sedan vi passeradt detta cap blef maskinen i olag. Reparationen upptog en hel vecka och under tiden utgjorde ångaren "Bundesrath" blott ett spel för Indiska Oceanens vågor. Lyckligtvis saknades ej sjörum.

Omsider anlände vi lyckligt och väl till Zanzibar, der jag måste dröja öfver 8 dagar att invänta kustbåtens afgång neråt kusten. Zanzibar är en stad så litet känd att jag vill egna den en kort beskrifvning. I sitt slag vet jag ingen stad jag kan jemnföra den med om icke Canton i Kina. Zanzibar är byggd i Arabisk stil med gator som variera från 1 metre till 3 metre i bredd och krokiga som en korkskruf. Tvåvåningshus af sten, hvars väggar öfverallt äro en metre i tjocklek, med små illa ventilerade rum. Europeiska befolkningen uppgår på sin höjd till 300 af hvilka en tredjedel engelsmän; den öfvriga svarta, Hinduer, Banjans och Araber omkr. 80.000. Här ser man redan Afrikanska drägter i all glans och prål. De svarta kvinnorna med sin vanliga bomullsdukomsvepning af tyg i de mest skrikande färger. Männen i en utstyrsel fullkomligt likt det plagg som vi i Sverige kalla "nattskjorta".

Sultanen har här sitt säte och bor i ett stort fast föga pittoreskt palats. Nuvarande sultanen heter Mohamed Ali. England består honom med en inkomst motsvarande omkr. 700.000 kronor om året. Han består sig med 200 soldater, fyra ångbåtar som gjöra oregelbundna turer på Indien och inbringa årlig förlust, samt ett krigsskepp, som ständigt ligger till ankars i Zanzibars hamn och skjuter lösa salvor dagligen, Ön Zanzibar påstås bestå werldsmarknaden med 8/10 delar af alla kryddnejlikor som förbrukas. Dessa och torkade Cocosnötter som exporteras till Marseille utgjör öns förnämsta och nästan enda produkter. Men från Afrikas långt aflägsna inre, anländer hit Elefantbetar i stora kvantiteter. Stundom medför en enda Karavan af 3 till 4000 bärare, ett värde i elfenben af 20.000 pund sterling i elfenben till kusten. Att fullasta en Karavan, fordras ett års och deröfver, resor i det inre och är förenadt med otaliga faror och svårigheter.

I Zanzibar har jag att tacka Biskop Smythies af Engelska missionen för ett vänligt emottagande och många underrättelser om gräns trakten av det land dit jag skulle. Denne Biskop hade gjort ej mindre än 6 resor till fots från hafvet till Nyassa och Tanganika sjön, och oaktadt en reslig och kraftigt byggd man, såg mycket medtagen ut. Denne man uppoffrade sig för sitt kall. Det smärtar mig säga, att jag vid ankomsten till London genom ankomna telegram hörde om hans död på Röda Hafvet under sin hemresa till England förliden månad.

I Zanzibar försedde jag mig med ridåsnor samt kockar och svart betjening som förstod engelska språket. Färden med en mindre kustångare upptog ytterligare 6 dagar från Zanzibar till Ibo, första målet för min resa. Här blefvo jag och mitt parti mottagna med fest, musik och trummor både av Guvernören och den svarta befolkningen. En kort tid åtgick för åtskilliga reorganisationer med Guvernören, engagering af folk som bärare med flera förberedelser, efter hvilket jag fördelade mina Europeiska följeslagare i tvenne partier, som inträngde i tvenne riktningar söderut, medan jag sjelf påtog mig den längre färden och satte ut från Tungui-viken i riktning mot Nyassa sjön.

Först några ord om Ibo. Denna är en liten stad belägen på en ö af samma namn helt nära kusten. Nästan hela ön hvars kvadratinnehåll är omkr. hälften sa stort som Öland, är beväxt med Cocosplalmer. Hela ön har endast 15 infödda Portugisare tillhörande militären, samt ett par hundra Hinduer och Banjaner (köpmän). De övriga äro mest myrer, med några få af blandad race talande Portugisiska. Ett lyckligt samhälle tyckes detta vara. De svarte lefva mest af Cocosnötter, frukt samt förnämligast fisk på hvilken sednare gifves stor rikedom. Äfvenledes förtjena de på mindre sjöfart längs åt kusten, perlfiske, samt fångst af skjöldpaddor på öarna. De fina skalen av dessa djur betinga högt pris i marknaden. Hinduer och Banjaner gjöra goda affärer i byteshandel med den svarta befolkningen från det inre landet hvilka medföra gummi, maiz, oljesäd, elfenben, ebenholtz, skin af' vilda djur, samt många andra tropiska produkter.

Det är snart 400 år sedan Portugal började dominera öfver detta land, men Portugisarne ha aldrig inträngt i det inre eller uträttadt något till landets utveckling. Ibo har varit deras hufvudkvarter och utgjör den enda stad inom distriktet Cabo Delgado. Ibo är beläget på 12° 20' sydlig latitud. Cabo Delgado, det land som det Engelska bolaget öfvertagit från Portugal, gränsar i norr till Rovuma floden Lat 11° 5' i söder till floden Lurio Lat 13° 41', i öster till Indiska Öceanen, samt i wester till Nyassa sjön. Här är äfven inräknadt 28 öar på kusten, rika på perlfiske, värdefulla skjöldpaddor m.m. Floderna Lurio och Rovuma ha sina källor i närheten av Nyassa sjön, löpande båda i ostlig riktning tills de uttömma sig i Indiska Oceanen. Båda dessa floder ha betydlig vidd, men äro segelbara blott för mindre farkoster. Tvenne utmärkta hamnar gifves på denna kust. Tungue och Pemba. Den sednare är den förnämsta och är belägen 30 eng. mil söder om lbo. Inloppet till Pembaviken är blott 1½ eng. mil bredt, men vikens omkrets är 35 eng. mil. De största fartyg kunna inlöpa och ankra här obehindradt. Dess förmånliga läge och utomordentligt vackra hamn kan fullt jemnföras med Rio de Janeiro i Brazilien.

Vid min rundsegling af denna vik förliden December fann jag dess stränder tätt bebodda med svarta samt gjorde bekantskap med fyra höfdingar af hvilka jag var vänligt emottagen. Icke en enda Europe är ännu bosatt här. Från denna vik kommer jernvägen att utgå till Nyassa sjön och Pemba blir utan tvifvel i en framtid den nyttigaste hamn på Afrikas ostkust. Men nu att återgå till min första resa åt det inre. Jag var varnad af Portugisiska Guvernören och befolkningen i Ibo, att jag hade att gjöra med ett vildt och efter deras åsigter farligt land i vissa hänseenden.

Från Ibo seglade jag först uppåt kusten till Tongue vilken belägen 20 eng. mil söder om Rovumaflodens mynning. Vid den inre stranden af denna vik ha Portugisarne under de sista åren uppsatt en mindre befästning, bemannad af 50 soldater att beskydda byteshandeln. Denna plats benämnd Palma var min utgångspunkt. Min karavan bestod af 90 svarta bärare, samt 6 tjänare och tolkar, äfvenledes en Karavanchef, till hälften Arab, hvars namn var Zimba (Lejon). Denne talade Portugisiska, Swahili, samt åtskilliga andra negerdialekter. En del af mina tolkar och betjening gaf jag Europeiska namn.

Kocken - Ferguson
talande Engelska och Swahili

Uppassare - Jim
do, do

Uppassare - Jahaah
do, do

Åsnevaktare - Ajo och Manki
ej Engelska,

Manki var en utomordentligt svart men trogen neger. Hans ansigtstyp var mycket likt en apas, så jag ändrade hans namn till "Monkey" med hvilket han var belåten. Dessutom min enskildte vapen och vattebärare, som jag gaf namnet "Blom", och min mest pålitlige tjenare af alla, hvars rätta namn, Abusheri, jag ändrade till "Labouchere" . Utgifvaren af "Thruth" den radikale Parlamentsledamoten i London med samma namn torde ursäkta min frihet. Både "Blom" och "Labouchere" voro mäktiga i Portugisiska språket såväl som Swahili och med bruk af det förra förstodo vi hvarandra.

Här må anmärkas, att Swahili är det allmänna negerspråket på denna kust ända från norr om Zanzibar till Chindi vid Zambesi flodens mynning. Åt det inre afbryter det i andra dialekter, men dess ursprung torde enligt min åsigt vara från Zulu stammen söder om Zambezi. Engelska Biskopen och missionärerna i Zanzibar ha utgifvit en fullständig gramatik och ordbok på Swahili-språket, som desse företrädesvis begagna vid sina uppfostringsanstalter. Höfdingarna i det inre ha nästan alltid någon nära sig, som talar Swahili.

Första dagarna af förlidne augusti var allt i ordning och tidigt en morgon styrdes färden åt det inre. I Afrika går man ej i spetsen på karavanen utan sist, att mån är öfvertygad ingen blir efter af det svarta sällskapet. Först går vägvisaren, sedan bärarne och efter dem karavanföraren, sist jag sjelf min svarta betjening och mina ridåsnor. Vägar gifves inga i detta land, men tusentals smala stigar. De ridåsnor jag medfört från Zanzibar kunde ej alltid begagnas i den tjockare skogen. Man färdas då till fots. En af segelduk gjord bärstol jag medförde begagnades sällan utan vid passering af floder eller träsk.

Redan vid kusten äger detta land en storartad tropisk natur. Skogar af Cocospalmer, Caju och Mangoträd förekomma i ymnighet. Mangoträdet erbjuder den rikaste skuggan samt de mest välsmakande och läskande frukter. Efter ett par timmars färd från kusten befann jag mig på en platteux 200 fot öfver hafvet. Skogen öppen, intervuxen med gräs och egendomliga växter och blommor. Landet höjer sig så småningom åt det inre, och är rikt på växlande naturscener. Mindre insjöar förekomma.

Redan andra dagen påträffade jag, vid stranden af en af desse, en flock Hyppopotamus och kunde ej motstå frestelsen att pröfva mitt Remingtons-gevär. Kula No.2 inträngde mera af en lyckträff i hjertat på ett af de kolossala djuren, och sedan de öfriga tagit till flykten drogo mitt folk ut det ur vassen på det torra. Detta var den enda Hyppopotamus jag sjelf dödade under dessa resor. Dess hela längd från nästippen till "aktern" var tre metres 25 centimetres. Ett stycke af dess kött utskuret under ryggraden lät jag bereda på aftonen, samt fann det mört och smakligt, liknande oxstek. En del af mitt folk engagerade i Ibo påstodo sig vara Mahometanare samt nekade förtära kött af djur, dödadt af en kristen.

Oaktadt jag mött åtskilliga. mindre negerbyar, tågade jag dem förbi till jag på tredje dagen påträffade en by hvars höfding benämnd "Musakka" var af mera betydelse, en kinglet, liten kung, eller "Regulo", som de benämnes af Portugisarne. För försiktighets skull skickar man först några af folket och ber om tillträde till höfdingens Kraw eller Njumba (hus). Detta beviljades genast. Det blir strax en rörelse som i en myrstack. "En M' Zungo (hviteman) kommer" är ropet de svarta emellan. Och mina åsnor sedan. Tama riddjur. Sådana ha de aldrig förr sett. Kvinnorna slå sig på knäna och skratta som förryckta och snart är jag omringad af svarta i hundratal. Nu sätter en af åsnorna upp en bröl, ett obehagligt och ömkligt läte som är vanan hos dessa djur, och strax skingras negerhopen af fruktan som en skock får.

Höfdingen "Musakka" sitter på marken utanför sin "Njumba", en cirkelrund hydda betäckt med palmblad och med väggar af bamboorör och lera. Vid detta tillfälle saknade den emottagning jag rönte, de ceremonier jag fick erfara från vigtigare höfdingar längre inåt landet. Höfdingens hand är mjuk och liten som på en dam. Handarbete hade ej varit hans lott. Med tillhjelp af mina tolkar samtalade vi en stund under det min förare Zimba till byter sig allmänna lifsmedel för tyger och negersmycken. Endast med hvite samtalade desse höfdingar direkt. Med de af sin egen race som ej äro höfdingar, samtala de blott medelst sina s.k. sekreterare. En del af de sednare nära kusten förstå t.o.m. att skrifva Swahili språket.

Åt alla höfdingar af betydelse (och jag träffade omkring 20 af dessa under min resa) måsta man ge presenter bestående af tyger, halsband af' kulörta glasperlor, simpla speglar, salt m.m. Dylika skänker benämnes "Hongo", och är allmänt bruk i landet äfven bland de svarta sjelfva då de passera hvarandras territorier. Men att kasta en blick på min omgifning. - Män, kvinnor och barn, minst 200, ha nu samlats kring höfdingens "Njumba" att beskåda mig och mina åsnor. De sednare tycktes intressera dem mest af allt. Musakka, som med sitt folk tillhör Makua stammen är en äldre man.

Cabo Delgado beräknas ha omkr. 30 olika negersläkten, alla svarta, men varierande i tungomål, fysionomier och kroppsbyggnad samt med skiljda vanor. Jag har ännu ej hunnit långt från kusten och kvinnor såväl som män bära en omsvepning af brokiga tyger. Detta utgjör också hela drägten. Båda könen äro välvuxna och resliga med se mindre kraftiga ut än de jag träffade längre åt det inre. Männens ansigtstyper äro ej fula men beteckna föga intelligens. En del af kvinnorna stympa sitt ansigte på ett eget sätt. Vid yngre åren insattes en ring af elfenben under skinnet på nedra läppen, som med tiden gjör att läppen står ut på ett vertikalt sätt från ansigtet, samt vinner en ovanlig tjocklek.

Originalet hade ytterst få nya stycken så fler sådana har införts för att underlätta för läsaren.

På egen sida finns kartor över området.

Andra kvinnor återigen borra ett hål på venstra sidan af näsan, i hvilket en knapp af hvit metall insättes. Äfven i örläpparne borras större hål, deri insättes runda svarta knappar af ett lätt svart trä. Men kvinnorna bära äfven som smycken halsband af kulörta glasperlor importerade från Europa särskildt att möta deras smak. Dylikt såväl som de tunna kulörta bommullstygen den svepa kring midjan fås i utbyte för produkter vid kusten. Jag bör anmärka att detta är ännu jemnförelsevis nära hafvet. Allt som man skrider mera åt det inre blir tyger som omsvepning mera sällsynt hos båda könen, och hela drägten utgjöres oftast af skin, vanligtvis af hjort, hängda kring midjan, stundom t.o.m. blott af löf.

Jag förbigår i denna uppsats beskrifning på mitt hufvudsakliga arbete och ändamålet för min färd, som utgjorde en detaljerad reconoisance af landet, upptagande på geografiskt sätt floder, berg, dalar och insjöar samt deras höjd öfver hafvet. Lujendafloden löpande omkring 500 kilometres från N.W. till sydost utfaller i Rovuma floden omkring 320 kilometres från hafskusten. Trakten här är vild och bergig, men äfven såsom sådan intressant. Hvarje dag har sina svårigheter, de förnämsta utgjörande brist på godt dricksvatten, samt vanlig föda, maiz och ris, åt folket. Detta var den torra årstiden och infödingarne odla sällan mer än för egen consumption. Men hjortar, gazeller, wildsvin, fasaner m.m. förekomma i ymnighet och voro lätt åtkomliga. En mindre sorts gazell, hvars kött var särdeles välsmakligt närmade sig stundom på 40 metres avstånd från lägerplatsen och fick då med lifvet plikta för sin nyfikenhet. Denna art benämndes af de svarte "Kamako". På sednare år har jag sjelf förlorat smak för jagt och öfverlemnade detta till mina svarte tjenare till hvilka jag lånade mina gevär. En af dessa (Blom) hade synnerligen stadig hand och slösade sällan amunition.

Som jag särskildt intresserar mig för djurriket, torde jag framdeles egna ett Zoologiskt Kapitel om mina erfarenheter derom inom denna så litet besökta del af Afrika. För närvarande vill jag blott inskränka mig med att nämna, att bland större djur påträffade jag här Hyppopotamus, Rhinoceros (Noshörning), Hjortar och gazeller af flere arter, tvenne arter vilda svin, vild oxe och Zebra. Leoparden är allmän öfverallt och en af desse blef dödad af mitt folk. Lejonet påträffade jag blott vid kusten. Man aktar sig för att skjuta på dessa, tillfölje af dess slughet och djerfhet, men af de svarte påståss allmänt att Lejonet här, anfaller ingen menniska, blott det ej sjelf först blir antastadt. Jag såg ett af dessa i daggryningen en morgon vid kusten, ej långt från mina tält, sedan jag hört dess röst flere gånger under natten.

Under min 320 kilometres färd från Tungue-viken till Lujenda flodens mynning, gjorde jag bekantskap med många negerhöfdingar, en del af rätt stor betydelse och med talrika. undersåtar, se här namnen på några utaf dem: Musakka, Kipeta, Mukro, Mugabo, Bajeri, Bolappi, Moimasudi, Makkarani, Nhomakoma, Nramitiakka, Misipiri m.fl. Följande äro namn på några af deras olika stammar och slägten:- Makosas, Makondes, Ajanas, Machinigas, Maganigas, Manguanguaras, Mafites, Majojos och Maganjas.

Om mitt oförtänkta uppträde på scenen, hade hos desse okunniga råa och vilda negerfolk väckt stor förundran närmare kusten, så var detta så mycket mera fallet längre åt det inre. Vid tvänne tillfällen flydde alla innevånarna i byn vid kunskap om min ankomst, men återvände snart sedan de öfvertygats att jag var fredligt sinnad. Icke desto mindre förekom det mig som en del af dessa oförfalskade naturbarn ansågo mig som något halft öfverjordiskt, beundrande med något förskräckt uppsyn mina tält, min säng och öfriga tältinredning, samt mest af allt mig sjelf, min klädsel, och icke minst mina ridåsnor, hvars obehagliga skrik, ej sällan skrämde och skingrade hela svarta sällskapet. Vid ett ställe benämndt Itule 2ne dagsresor från Lujenda flodens mynning bekräftade jag tillvaron af ett rikt stenkolsfält. Kolbältet sträcker sig diagonalt öfver floden vid hvars stränder (under den torra årstiden) det ligger öppet för dagen.

Medförande profver, fortsatte jag efter några dagars utflykter i trakten färden uppåt Lujenda floden. Jag fann här dalar väl kultiverade med en mycket skygg befolkning. Maiz, ris, mandiok och andra rotfrukter odlades här i ymnighet. Ett vackert land dessutom - rikt på fruktträd, öppen skog med mellanliggande doftande ängar - Jag befann mig nu omkr. 300 meter öfver hafvet.

Men ännu några ord om den svarta befolkningen, hvars seder, bruk, lefnadssätt, allmänna vanor och åsigter, jag gjorde till ett särskilt studium. Dumma och okunniga som djur i hvad som rör vår tids civilisation, må man icke tro, att de sakna intelligens om ock de ej ega godt förstånd. För sin närvarande plats i naturen ha de dock nog och jag fann dem i allmänhet föga listiga.

Söder om Rovumadalen vid en biflod benämnd Likoha påträffade jag en höfding vid namn Injoara. Byns namn var Aumtunda samt var tjockt befolkad. Likt af andra höfdingar med hvilka jag förut gjort bekantskap blef jag af Injoara mottagen med en af mig redan bekant ceremoni. En hop krigare uppställda på hvar sida om höfdingen med långa assegais (spjut) i hand. Jag hade vid detta tillfälle min karavanförare samt 2ne andra tolkar i följe. Jag är anbjuden träda fram, hvilket jag gjorde obetvekadt, efter att ha öfverlemnat mitt Remington i händerna på föraren. Aldrig blef jag af en höfding mera vänligt emottagen, och vår konversation varade till sent på qvällen ty jag dröjde här i byn den natten. Jag såg genast, jag hade här att gjöra med en höfding af betydelse samt ovanlig intelligens. En chef hvars ord dessutom var lag i det lägret. Jag bjöds på bröd bakadt af omogna bananer. Tvänne af hustrurna framburo detta, med andra läckerheter (?) på en sorts bricka gjord af flätadt gräs och rötter. Kvinnorna nego vid hälsningen likt bondflickor pläga gjöra i Sverige. Dessa tvenne drottningar voro visst inga skönheter, men logo vänligt. Deras beklädnad var "hygglig" för Afrika. Kulört omsvepning, smycken, halsband och armband, de sednare af en hvit metall, äfvenledes om fotvristen. Håret fint flätadt och öronen prydda med runda träsmycken. Sedan de satt läckerheterna framför oss på marken försvunno de ur sigte.

Injoara och hans folk tillhörde Ajanastammen. Jag såg inget negersläkte mera välformadt, resligt och med vackrare ansiktstyper än detta. Knappast någon af de fullvuxna männen voro kortare än 6 fot och kvinnorna i proportion. Män och kvinnor med grofva lemmar utstående muskler på armar och skuldror, samt tunna läppar. Men hudfärgen var svartare än kol, och ögonen stora hvita och glänsande. Injoara, som var en äldre man, såg mig uppmärksamma folket och tycktes smickrad. Med tillhjälp af ömsesidiga tolkar, besvarade han alla mina förfrågningar kort och tydligt:

Var trakten rik på andra metaller än järn?
-Det visste han ej.

Hade de någonsin påträffadt guld i någon af floderna? (Jag visade honom min guldring)
-Han hade aldrig sett eller hört talas om en sådan metall.

Visste han vad stenkol betydde?
-Ja, dermed var han bekant.

Gafs stenkol der i trakten?
-Ja, mera än någonsin kunde förbrukas.

Gafs Elefanter i närheten? Nej.
Bufflar? Ja, i stora massor.
Zebras? Sällsynta.
Giraff? Blott vester om Nyassa sjön
Hjort och gazell? Ja, i stor mängd.
Wildsvin (Grua)? Äfvenledes.
Hyppopotamus? Öfverallt
Noshörning? Blott i träsktrakter
Lejon? Sällsynta

Jag lärde att landet wester om Luyenda floden var tätt bebodt af olika stammar, med hvar sin höfding.

-Voro desse fiendtligt sinnade?
-Ja, mellan sig sjelfva men ej mot mig.

Hvarföre? frågade jag Injoara.
Derföre att jag var hvit. Att störa eller skada en (M'zungo) hvit som ej kom i fiendtliga ärenden ansågs ha farliga följder, dessutom var de vitas öfverlägsenhet bland de fleste stammar redan bekant.

- Visste han om skiljnaden på Portugizare och Engelsmän?
- Ja, han hade hört om "Ingereza" som "M'Zungo Umezo", eller de kraftfulle hvite.

- Men hvarföre fören i krig mellan er sjelfva?
- Jo se skörden är ofta rikare på ett område än ett annat. En del trakter lida vissa år hungersnöd genom saknad av regn, och då måste röfvas från grannländerna, ty frivilligt gifves intet.

- Men om grannen gjör motstånd och vinner?
Ja då lefva vi mest på rötter och vildt, men saknad af maiz (M'tama) befordrar sjukdom.

- Men hvarföre fången ni kvinnor från hvarandra och gjöra dem till slafvar (M'tanewas)?
Våra män behöfva dem, och hvartill tjenar kvinnan om ej till mannens slaf?

- Men i våra länder i Europa är raka motsatsen fallet. Då denna min sats blifvit honom förklarad började höfdingen att skratta. Den ende gång jag såg honom le. Han trodde jag skämtade.

- Men det är ondt att behandla sina medmenniskor illa, utan orsak.
- Sådant förstå vi icke, men våra kvinnor behandlas ej illa, om ock strängt.

- Hvad är Edra åsigter om lifvet efter döden?
- Jo, striden fortfar - den starkare vinner.

- Och den svage?
- Han rifves af fienderna.

- Tror ni på ett Högre Väsen?
Ja, "Molongo" (Gud). Han lefver i solen.

- Tror ni Han är god eller ond?
- Alltid god.

Se der en svart höfdings tro. Men mängden af de svarte i denna del af Afrika, känner så vidt jag kunde förstå, ingen skilnad på godt och ondt. De ha ännu ej ätit frukten af det förbjudna trädet och sakna vishet. Min färd var rik på växlande händelser och scener; berg och dalar, slätter, kärr och floder passerades efterhand under alternationen af en brännande sol, kyliga morgontjockor och tropiskt regn.

Mycket kunde jag ha att yttra mig om detta föga kända fast intressanta ]and, dess förmånliga läge, samt rika,härrliga och i det aflägsnare inre, friska natur. Dess tvifvelaktigt vänliga innebyggare med primitiva seder, bruk, klädsel, verktyg och vapen, måste påminna om hvad våra egna förfäder varit i länge sedan förflutna tider. Detta folks framstående okunnighet, brutalitet och vidskepelse, med saknad af samvetskänslor och spirituela intryck t.o.m. skilnad på godt och ondt, utgjör ett ännu öfvertygande bevis på huru menniskoslägtet i stället för att ha utgått och fallit från ett högre och fullkomligt stadium, enligt våra förfäders inskränkta theori istället så småningom under oräknade tidehvarf och vidsträckta perioder, under en smärtsam (?) utveckling höjt sig, från de mest brutala och okunniga vildar till vissa slägten, hvars förstånd och växande intelligens knappast tyckes ha någon gräns. - Sympati, tolerans, kärlek, samvetsröst, dessa äro känslor ännu ofödda hos negrerna i Cabo Delgado, men civilisations-sår som t.ex. sjelvmord och galenskap äro dock bland dessa slägten ännu okända.

Man frågar kanske. Har ingen missionär ännu inträngt här. Nej, icke i Cabo Delgado, med undantag af stränderna vid Nyassa-sjön. Landet har tills nu varit erkännt under Portugal och Portugisarne röra sig ej från kusten. Men norr om Rovuma-floden, i Tysklands besittningar, samt Zambesidalen söderut, såväl som wester och norr om Nyassa-sjön, alla dessa äro jemnförelsevis tätt besatta med missionärsstationer, Belgiska, Tyska, Engelska och Franska. Engelsmännen torde dock vara de som stå främst i spetsen påkostande stora summor årligen i utförandet af sitt civilisations och barmhärtighetsverk. I allmänhet äro engelska missionärerna, åtm. i denna del af Afrika, män med en högre klass underbyggnad bereste, verldserfarne, praktiske och bildadade män. Män i de flästa fall med privat förmögenhet, som välja dylikt lif af ren smak och kärlek derför, utan något anspråk på personlig belöning eller förtjenst. Den intränga i Afrikas innersta delar med fullt beslut att fortsätta med sitt ämbete der i de fleste fall till lifvets slut. Ett högst ringa antal uthärdar dylikt lif mer än några få år. Dessa mäns arbete utföres under den mest fullkomliga organisation samt strängaste ordning. Hvarje mission lyder under en Biskop som sjelf, till fots, besöker de spridda stationerna.

På Aakoma-ön norra delen af Nyassa-sjön har "The University Mission" sin hufvudstation. De ega en ej så liten ångare, med hvilken de besöka uppfostringsanstalterna anlagda vid stränderna. De möta ej sällan stor opposition från de svarte samt ej minst från Arabiska slafhandlare, hvilka ännu med kraft motverka. civilisationens framsteg i Central Afrika. Att motstå dylika anfall har "The African Lakes Company" tvenne kanonbåtar på Nyassa-sjön samt åtskilliga befästningar uppförda på dess stränder, allt under befäl af den för sin djerfhet och sitt mod bekante Mr. Johnstone, som vet att hålla araber och svarta i skick. Men de försakelser och obehag som under närvarande förhållanden falla till hvarje hvit mans lott i Afrikas aflägsna inre, kunna blott fullt uppskattas vid personlig erfarenhet.

Fastän jag sjelf berest en högst obetydlig del af den Mörka Kontinenten, har jag gjort mig väl bekant med existerande förhållanden i alla väderstreck, och jag tror mig se en framåtskridning, som för kraftig och hastig utveckling af industri och civilisationsarbete står ojemnförlig under någon period, eller inom något land af vår Planet. Vidskepelse, Barbarism och Slaveri stå inom kort lifsdömda i Afrika. Mr. Cecil Rhodes kämpande mot otaliga svårigheter fortfar med kraft konstruktionen af sin telegraflinje genom Central-Afrika. Tråden har redan mött Zambesi-dalens träsk och Chiri straxt söder om Nyassa-sjön, står redan i telegraf förbindelse med Capstaden.- Innom ett år torde telegraftråden hinna Tanganykasjön och Mr. Cicil Rhodes har beslutat att innom 4 år ha dirext Telegrafförbindelse genom Central-Afrika från Cap till Cairo i Egypten. Planen är utlagd och kapitalet underskrifvit. Hvad betydelse denna Telegraflinie kommer att bli för Central Afrika samt icke minst för engelsmännen och deras besittningar der, kan i vår dag knappast uppfattas. Cicil Rhodes storartade project att amalgamera hela södra och en stor del af Central Afrika under en enda stor Unions-Republik, torde om han får lefva nagra år till fullbordas.

Under tiden pågår engelsmännens arbete på denna kontinent och deras aktivitet och företagsamhet lemna spår efter sig i alla riktningar. Befolkning af Mashonaland i söder, med nya åkerbruksindustrier och grufarbeten i det landet, förintande af slafveri och svart vidskepelse hvarhelst de framtränga, byggandet af betydliga jernvägssträckor från ostkusten till Transvaal, och till Nyassa sjön, samt från Mombassa norr om Zanzibar, öfver Kikujo till Uganda denna sista bana öfver 800 eng. mil i längd. Att de besittningar på Ostkusten, som nu erkännes till Portugal, efter hand komma i engelsmännens händer torde vara utan tvifvel. Portugisarne sitta sofvande vid kusten, men till de mest otillgängliga delar af de svartes kontinent intränga andra Europas söner, många drifvna af personliga intressen, andra återigen af helt osjelviska ändamål, ledande i bägge fallen till samma resultat:- Varde ljus!!!

Den beryktade Thomas Brassey som mot otaliga naturhinder nedlade de första jernvägssträckorna genom Indien, yttrade på sin tid i hänförelse till dylika företag att: "Genom våra verk befolkas öknar och gamla länder blomstra med nytt lif".

Cabo Delgado är ingen öken, utan tvärtom ett på mineraler och Naturprodukter rikt och bördigt land, med en natur, samt i det inre ett friskt klimat såsom på få delar af denna kontinent, om ock f.n. befolkadt med racer af lata, ocivilicerade och brutala negrer. Inom kort kommer locomotivets vänliga stämma att genljuda i trakter, till helt nyss blott trampade af desse tillbakastående varelser och skogens vilddjur; ett progressivt slägte uppträdande på scenen, undanträngande den late, den Krigslystne, Vidskeplige och ofrivillige, men utdelande rättvisa, kunskap och undervisning åt alla som äro villige att emottaga desse öppnande vägen för nya industrier nya fält af progress, på så sätt förorsakande att "det gamla landet" snart kommer "att blomstra med nytt lif"

- Smålänning