Eduard och Minna Allgurén

Brev från Eduard Allgurén till
Högädla Fru Mina Schweder Kråkerum, Mönsterås.
Retour: Vestervik, Åldersbäck

Till brevsamling

Concepción del Uruguay April 17, 1886.

Min dyra älskade Syster Mina

Du förundrar dig nog öfver att jag ej skrifvit nu på så länge. Jag har bekommit 2ne af dina bref i år, skickade mig genom Minna, det sista skrifvit i januari. Det sista erhöll jag för helt kort tid sedan och det gjorde mig synnerligen glad, ty du uttryckte dig deri, rörande både ett ock annat, på ett mera än vanligt passande språk för den som gjort en grundlig och förnuftig bekantskap med den verld vi lefva uti. Jag tänker filosofiskt, som du kanske vet, eger sympati för allt och för alla men väntar föga tillbaka, ofta har jag vunnit den dock hos andra utan att begära den, men alldrig av någon enda varelse i Sverige sedan vår moder dog med undantag af dig. Tack derför för ditt sista bref som ger ännu ett bevis derpå.

Jag måste nu börja att omtala hur det är att du finner mig i ett nytt land, ty jag är nu ej i Brazilien längre. Affärerna vid diamantfältet gick omstyr, åtm. för tillfället och fastän det nog börjar igen kunde jag som har familj att sörja för, ej gå och vänta derpå. Efter att ha tagit ut hela min återstående lön, ty som du minns hade jag blott contrakt der på ett år, depositerade jag Minna och barnen i ett väl inredt hus i Corityba,Provinsen Paraná, Brazilien och begaf mig af på vinst och förlust hit ned till La Plata staterna för att söka upp en ny syssla, ty i Brazilien står nästan alla jernvägsarbeten stilla för närv. till följd af penningebrist hos staten. Det var ett vågadt försök å min sida att ta de sista pengar jag hade och bege mig hit ned, naturligtvis först lemnande Minna nog att lefva på för några månader, men jag lemnade Minna äfven i en krets af mina vänner och bekanta, då jag sjelf gick hit till ett land, der jag på sin höjd kände 3 à 4 personer vänner ingeniörer förr i Brasilien - men jag hade tur med mig. Jag lemnade Minna straxt före jul, och redan i medio af Januari bekom jag genom en väns recommendation här en plats som chef för den jernväg jag nu håller på att bygga, en sträcka af 300 kilometres. Jag hade ej bekommit denna förmånliga plats om icke mitt rykte som framstående ingeniör, passande för Sydamerika, varit kändt äfven af för mig obekanta personer, som utan mitt vetande recommenderade mig på det högsta.

Så till vida var allting väl och jag blef sänd upp hit för att åtaga mig denna påkostande syssla, men min hälsa var ej god. Detta tordes jag icke en gång nämna om, för fruktan att förlora min plats. Den som vet ock känner de påkostande skyldigheter som påligger en ingeniör, hvilken påtager sig jernvägsbyggnader i ett främmande vildt och blott till hälften civilicerat land, måste erkänna att hans arbete, skyldigheter och svårigheter icke äro af den lättaste sorten.

Jag har 10 ingeniörer under mig till hjelp, men långa ridter til häst dag efter dag, lång affärscorrespondens och arbetande på planer m.m. ofta sent in på nattens timmar, se der en ingeniörs vanliga lott, och allra mest vid påbörjandet af ett vidsträckt arbete innan man får allting välorganiserat. Med svag hälsa, mest till följd af dålig aptit arbetade jag så vidt mina krafter förmådde under januari och februari månader.

Om det var mitt Courage, eller mitt vanligen glada lynne, fortfarande uppehållet, som hjälpte mig, men i stället för att bli sämre, har jag så småningom blifvit bättre och jag är f.n. nästan så kry och stark igen som någonsin, men jag tror största orsaken är att vår sydvinter nu har börjat och vädret är nordligt friskt och skönt.

Det värsta är med oss ingeniörer i främmande länder att oaktadt vi ofta har stora löner, vi så sällan kunna spara något. Resor och flyttningar från ett ställe till annat consumerar en stor del af vår inkomst. Jag förtjenar nu en summa motsvarande i svenskt mynt 16.200 kronor om året, men om jag av dessa kan spara 5000 kronor till årets slut, så är det det mesta jag kan göra. Du kan härigenom föreställa Dig hvilket dyrt land detta är att lefva uti, såvida man vill njuta några af Europas beqvämligheter - mycket dyrare dessutom än Brazilien. Blotta hushyran kostar mig 100 kronor i månaden.

Minna och barnen befinna sig ännu i Corytyba, Brazilien, men jag har nu styrt om att de komma ner till mig i slutet af maj.

Minna stackare har ej varit riktigt kry heller, har lidit rheumatisk värk säger hon, men är nu bättre som väl är.

Från Diamantköpmannen Streeter i London hade jag nyligen bref. Han berömmer mina rapporter och ett och annat samt hoppas, att jag är beredd förena mig med kompaniet igen, då det som han beräknar, snart åter vilja fortsätta med företaget. Lyckas det mig väl här, så reser jag naturligtvis ej dit mera. Min förre kompanion Taaffe har rest till England, så att för tillfället är der ingen qvar i Tibagy, denna härrliga natursköna plats, der jag hoppats kunna slå mig ned för hela framtiden.

Nu återstår mig att skrifva några ord rörande vår lilla dotter "Violet", som Minna tyvärr nödgades lemna i Sverige. Tanken på det stackars barnet har förorsakat mig ej ringa bekymmer. Jag fruktar hon blir både dåligt och öfverseende behandlad af folket der hon är - nog känner du mig väl noga kära syster för vara öfvertygad att jag nog hemsändt pengar till dig för barnets räkning såväl som din egen, om jag bara haft till dato något öfver att skicka. Beakta flyttningen af Minna stackaren från Brazilien hit ned kostar mig 2000 Kronor. Jag tror ej att jag förr än i slutet af Juni ska så bli i stånd att skicka dig någon wexel men du vet jag sträfvar att gjöra det så fort jag någonsin kan. Ditt anbud att ta den lilla till dig skulle gjöra både mig och Minna innerligt glada. Vi voro då lugna att hon vore i goda händer, annars få vi ta henne hit ut då vi ömsa tjänare härnäst. Minnas slägtingar tyckas föga sympatisera med henne. Hon klagar att hvarken Moderen eller de yngre systrarna skrifvit sedan hon lemnade Sverige. Endast fam. Ljungqvist, hvilken jag ock värderar mest bland hennes systrar.

Carl Hygrell hinner jag nog ej att skrifva till, för resten besvarade han ej mitt bref i fjol. Ekman, min svåger är också en af dem som aldrig besvarar bref. Tänk jag som tar mig tid att skrifva så långa bref som detta och du kan ej tänka dig hur mycket jag har att göra. Utom hvad jag sjelf skrifver, har jag 3ne secreterare att hjäpla mig med correspondensen.

Jag har måst lära mig spanska språket på sistone och detta har varit ännu ett extra arbete dock ej så svårt sedan jag förut var hemma i Portugisiska, hvilket är mycket liknande - men måste jag upphöra för idag. Hälsa nu hjärtligen alla både slägtingar, vänner och bekanta, icke minst din käre snälle Gubbe, hvilken Gud gifve måtte ännu länge lefva, besök lilla Violet då du är i Kalmar och skrif nu snart till den adress jag här innesluter.

Hälsa Hedda och Alfrid. Bed dem förlåta att jag ej skrifvit och förklara orsaken. Sist var hjertligt hälsad, kära syster från din sannt tillgifvne ende Broder

Edward

PS Jag ansåg det ej nödigt att låta någon mera än dig veta det jag sjelf varit så fattig på sistone. I detta land kan jag förtjena mycket pengar, blott jag får behålla min hälsa.

John Allgurén skref för en tid sedan och tiggde om hjelp, stackars John. Det är nog rysligt fattigt för dem nu, men kan jag gjöra som du vet. Jag har ännu ej besvarat hans bref.

Skrif nu blott några rader, då detta ankommit, så att jag vet du fått det. Posterna här äro ej alltid de bästa.

Kuvertet stämplat: Avg.: 20.4.86
Buenos Aires: 22.4.86
Ank.PKXP No.2 25.5.86
Ank.Mönsterås 2.6.86

Oval stämpel på brevpapperet:
FERRO-CARRIL CENTRAL ENTRE-RIANO CONCEPCTION DEL URUGUAY
INGENIERO