Jonas och Brita Carlström

Barn

Christina

fick två döttrar. Men 1849 försvann maken på en segling mot Ostindien. Hon började då arbeta som lärarinna i Kalmar och Ekenäs. Hon flyttade permanent till Ekenäs kring 1859 där Nils Wistrand hade köpt liten stuga, Grönalund, åt systrarna för arvet från fadern. Hon fortsatte som lärarinna och bodde i denna stuga till sin död 1894.

Christina beskrivs som huvudberättaren i Svarta Frun. Hon hade förmodligen en stor fallenhet för läraryrket.


Dolly Ericsson

Josefin

gifte sig aldrig. Hon flyttade med modern och familjen Wistrand till Fredrikslund 1850. Hon fick en dotter som dog som barn.

Josefin arbetade som lärarinna i Ekenäs tillsammans med sin syster. Han trivdes också med sitt yrke och flyttade till Kalmar för att fortsätta i yrket och skaffade sig formell lärarexamen på Rostads folkskoleseminarium.

När systern dog 1894 flyttade Josefin till Grönalund och fortsatte sagostunderna med släktens småflickor. Josefin och hennes storasyster Gustafva dog i augusti 1899 med några timmars mellanrum.

Jonas och Brita fick minst 7 barn men endast tre, alla döttrar, överlevde till vuxen ålder. Den äldsta var Gustafva och hon beskrivs på egen sida. Hon hade redan gift sig och fått flera barn när fadern plötsligt dog 1842.

Mellansystern Christina gifte sig med sjökaptenen Jakob Molund, tre veckor före faderns död. Josefin, den yngsta systern var då minderårig och fick sin svåger Nils Wistrand som förmyndare. Han tog också över faderns hus och skötte ekonomin för änkan och barnen.

Ur Svarta Frun - JONAS CARLSTRÖMS DÖTTRAR:

"De tre systrarna Carlström voro varandra ganska olika, såväl till sätt som utseende. Vackra voro de väl alla tre, men Jeanette kunde likväl icke tävla med sina äldre systrar, vilka då de vuxit upp, ansågos som stadens skönheter.

Sophie

var lång och smärt och förde sig med stor grandezza. Hon var Ijuslagd och hade en underbart vacker hy, vilken hon också bibehöll anda in i ålderdomen. Ingen av systrarna var så mån om sitt utseende, eller så svag för sin klädsel, som hon och hon var vacker ännu, när hon över åttioårig satt i sin länstol, med en liten kokett spetsmössa på det vita håret och utan en rynka i ansiktet.

Till sin natur var hon drömmande och svärmisk, en mästarinna i att berätta, utrustad som hon var med en ovanligt livlig fantasi. Därför hände det också ofta, i synnerhet på äldre dagar, att hon hade svårt för att skilja på fantasi och verklighet.

Marie-Louise

var något mindre än Sophie. Hon hade sin fars mörkbruna hår, ögonen voro mörkkblå som hans, så mörka att de ibland verkade nästan svarta.

Hon var kvick och livlig, full av sprudlande levnadsmod och ständigt färdig att antingen skratta eller sjunga. Mild och vek var hon, det hade hon i arv efter farmor, alltid färdig att uppoffra sig själv och sina egna tycken för andra och hon kunde aldrig hålla på sin rätt, om någon förmenade henne den. Hon var godheten personifierad och hon var den av systrarna, som hade lättast att vinna alla hjärtan.

Jeanette

var familjens yrhätta. Till utseendet liknade hon Marie-Louise, men hon saknade dennas regelbundna och hennes mörka hår var lätt vågigt. Hon var käck och orädd, alltid fallen för upptåg och var det något hyss som gjordes, så behövde ingen sväva i okunnighet om, vem som var upphovet. Aldrig väjde hon för några svårigheter, förrän hon såg att de voro oöverkomliga."